Kalas för barn eller vuxna?

Diskussionen om överdimensionerade barnkalas vars syfte är att imponera på andra föräldrar är kanske inte helt främmande i världshistorien. Det hör definitivt till kategorin lyxproblem, men med en mycket mänsklig dimension. I samhällen där man gifter bort sina barn och där man via bröllop markerar sin status är giftermål en infernalisk pärs för mindre bemedlade föräldrar. När det kommer till barnkalas drabbar kapprustningen av presenter och tillbehör dem som måste räkna slantarna samtidigt som de vill undvika att deras barn skall bli utanför kompiskretsen.

 

Kan man såhär enkelt jämföra en indisk bonde med en hemmafru i Ulrikasborg i Helsingfors? Jo det kan man. I båda fallen handlar det om egna barn, normer och status. Eftersträvande av status är inget att förakta utan en biologisk drift. Vi gör det alla på ett eller annat sätt. Normer igen är alltid relativa. Saker som för en utomstående ser ut som en petitess kan för en inblandad vara större än livet. Och om det inte är syftet att höja det egna barnets värde på marknaden då man väljer clown och matchande sugrör för kalaset, så varför gör vi det då?
Varför?

 

Det som skiljer barnkalaset från det indiska bröllopet är att det är möjligt att bryta mönstret att söka beundran för välvalda servetter. Däremot är det en riktig tragedi om dottern inte blir bortgift för att familjen saknar egendom.

 

När jag betraktat barn på kalas har jag uppfattat att värdet på presenten är viktigare för den som ger än den som får presenten. Här träder det första sållet mellan rika och fattiga in. En enkel lösning mot kapprustning är gemensamma regler i klassen för hur mycket en present får kosta. Detta är den enkla biten. Det svåra är att begränsa kapprustning i hemmet och frågan är om det egentligen behövs.

 

Kanske vi skall tycka att det är roligt att någon vill och orkar fixa fina kalas och bjuda in hela klassen utan att tro att vi själv borde prestera samma. Efter alla mina ansträngningar med självgjorda salta bitar och födelsedagstårtor var det befriande att gå på ett barnkalas som min goda vän ordnade strax efter att hon skiljt sej. Då var både orken och pengar var slut. Kalla knackkorvar och köttbullar och vanlig glass till efterrätt och allt från det billigaste sortimentet. Barnen var jättenöjda. Äntligen så enkel mat som ett barn själv skulle välja.

 

Corinna Tammenmaa

Förbundsordförande

Förbundet Hem och Skola i Finland rf